Läsvärt

Här nedan finns följande artiklar att läsa:

Gud som mor eller far – artikel av Lena Malmgren

Om heliga danser – av Maria Lönn

Maria var tidigt viktig – av Elisabeth Stengård

Martin Luther King – Anna Karin Hammars tal och predikan på Martin Luther King-dagen 2004

-------------------------------------------------------------------------------

GUD SOM MOR ELLER FAR

Artikel av Lena Malmgren. Infört med benäget tillstånd av författaren samt Spånga Församlingsblad.

1862 skrev Lina Sandell psalmen "Blott en dag". Den började så här:

En dag, ett ögonblick i sänder,
vad tröst evad som kommer på!
Allt vilar uti Herrens händer,
vi skulle jag väl ängslas då?
Han som har mer än modershjärta
han giver ju åt varje dag
dess lilla del av fröjd och smärta,
av möda eller av behag.

Om du inte riktigt känner igen den, har du rätt. 1870 kom den i tryck i första upplagan av "Sions toner". Då hade Herre blivit bytt till Fader och modershjärta till fadershjärta och så har det förblivit. Gud som Fader har man tyckt vara en lämpligare bild. Och hur är det med dig själv? Nyss var det Mors Dag. Gratulerade du Gud då? Eller gör du det på Fars dag och säger till honom, att han är gullig och mysig, snäll, rar och kramgo? Det där var annonstext i höstas, men hur passar det på Gud?

Vi behöver fundera på om hur man alls kan tala om Gud. Vi måste ta till bilder, för Gud är så annorlunda än vi. Vi måste börja i en egen erfarenhet och säga: Gud liknar en far, en mor, en fågelmamma, en klippa, en källa, en borg, ett ljus, en krukmakare. Vi vill ju gärna fånga in Gud, definiera Gud, rita Gud på rutigt papper som ett diagram, en teori - något gripbart. Men Gud är inte gripbar - tror vi att vi fått grepp om Gud är det något annat vi fått tag i, det kan vi vara säkra på. Så vi får ta till bilderna. Gud är som vatten i torka och öken. Gud kommer som ett vårregn på vårt hjärtas torra jord. Gud kan lysa upp vår vilsna vimsiga väg som en fyr i dimma och mörker. Guds kärlek är som stranden och som gräset. Bilder eller symboler som handlar om naturen eller om ting är ganska okontroversiella och de flesta förstår vad de betyder - fast kanske en bonde för hundra år sen tyckt att det var ganska dumt det där med gräset. Gräs är ju till för kor! Det som hör ihop med relationer är svårare. Vad har vi för erfarenheter av att som en herde vakta får och getter i torrt landskap med lejon och varg? Eller att vara en kung i den gamla tiden, en som kan sätta sig över lag och rätt och befalla sina soldater att bränna ner en hel stad?

Och bilden av Gud som en far - vad betyder det för oss? En konfirmand sa: Då är han väl antingen full eller borta. Ja, så är det för många. Vart sjätte svenskt barn träffar aldrig eller nästan aldrig sin far eller en annan vuxen man innan han eller hon börjar mellanstadiet. Läs den meningen en gång till och tänk! Var din far varm och klok och stödjande? Då är väl bilden OK. Far, det kan vara våld och godtycke - eller förstås ömhet, omsorg, gemenskap, närhet, styrka, solidaritet. Var din mor stark och rättvis och rädd om din integritet och växt? Då kanske du tycker att mor är en bättre bild för Gud. Många känner sig lättade av att se Gud som mamma. Det leder våra tankar och känslor till Moder Jord, som har liljekonvaljer och gökrop i sina kjolar. Som är aktiv, skapande, glad och verksam - som vi, när vi står och sjunger och lagar mat och rustar till fest med hela barnaskaran omkring oss. Men det finns förtryck från mödrar också, ett kvävande uppgående i barnen, ett kontrollerande, en ovilja att låta oss bli vuxna, självständiga beslutsfattare. Många har upplevt sådant - liksom naturligtvis också frånvaro, övergivande, stryk, försummelser. Moder är inte heller en otvetydigt god bild. Det viktigaste är faktiskt att veta att allt är bilder och sedan välja en bra bild - eller snarare många, för att ändå försöka förstå lite om hurdan Gud är. Man kan säga att Gud är som en riktigt bra förälder. De flesta har nog en föreställning om vad det kan vara, om vad det skulle kunna vara att få komma hem, accepterad som jag är, älskad, efterlängtad - även om sådant inte finns och inte har funnits i vår faktiska verklighet. Vår gemenskap med Gud kan likna ett bra föräldra-barn-förhållande. Gud är oss nära, närmre än mamma. Gud kände oss innan vi var födda och såg oss i livmodern. Gud bär och sköter om oss, skyddar oss, tröstar, lär oss vad som är rätt och fel, försöker uppfostra oss så där milt och bestämt som är varje mammas eller pappas dröm. Gud vänder sitt ansikte mot oss och vi får den allra första förnimmelsen av en relation, av kärlek.

Och naturligtvis har Gud inte kön, inte kropp. Gud är ande och mycket olik oss. Men inte bara. Vi är också lika Gud, för vi är skapade till Guds avbild. Och om vi är lika Gud är förstås Gud lik oss - när vi vågar älska. Om vi har längtat efter någon så att det värker, om vi har sökt alla utvägar att komma till tals med någon, om vi har sörjt en människa intill förtvivlan, om vi har slitit för att kunna hjälpa någon som blivit viktigare än vårt eget liv - då vet vi något om Gud. Om vi inte tagit kärlekens risker, om vi inte ställt oss ogarderade, om vi inte lämnat oss i all hjälplöshet i en annan människas händer, om vi inte velat dela också mörkret och alla nätter utan stjärnor - då vet vi inte mycket om Gud. Förhållandet till Gud liknar nog mest ett kärleksförhållande. Men inte som ett förhållande mellan makar, för mellan Gud och mig finns ingen jämlikhet. En tog initiativet och han/hon är den suveräne. Jag har ingen rätt till något från Gud, ännu mindre än från någon människa. Och Gud tvingar sig inte på oss, men försöker komma till tals med oss om och om igen, intill vår sista dag. Men det som Gud vill, det är att ge och ge igen, allting. Det Gud vill ha tillbaka är oss själva, att vi älskar honom tillbaka. Men det här får inte heller bli jolmigt. Den Gud som tar upp oss som en far eller mor tar sitt barn i knät, den Gud som längtar efter oss, är ingen som är sentimental eller flat och överseende. Gud låter sig inte manipuleras, och är inte förutsägbar - inte ens så mycket som en känd och älskad människa är det. Det första som ska sägas om Gud är knappast ens att Gud är god och älskar oss, utan: Gud är den helige. Ingen kan se Gud och leva. Ingen kan ens ana Guds storhet utan att bäva och förskräckas. Det är universums skapare vi har att göra med.

Gud är också den som inte tål ondska. Ta det på allvar! Vi kryper intill Gud och säger: Här kommer jag lilla barn hem om kvällen, för hit hör jag, här kommer jag sönderbruten av värk eller förtvivlan, här kommer jag med min lilla tynande låga av tro och kärlek - värm mig, snälla! Men om vi gjort ont ursäktar Gud oss inte och pratar inte bort våra synder. Gud förlåter, vilket är något helt annat. Gud vill vara oss nära som en god förälder. Gud vill att vi ska vara som barn och växa som barn växer. Gud vill förvandla oss genom sin ande till större gudomlig likhet. Sen vill Gud sända oss ut i världen där det finns så mycket av det som Gud inte tål - men som vi tolererar ganska bra. Så är gudsförhållandet också ett mellan en god arbetsgivare och en arbetstagare. Gud sänder mig för att hjälpa till i kampen mot ondskan. Gud kanske låter också mig vara en förälder som strävar allt vad jag kan för att göra det som är bäst för barnet. Att ha fått hand om ett barn, vilket som helst, är alltid ett stort förtroende från Gud.

Lena Malmgren

OM HELIGA DANSER
Livets träd, Glädje och sorg samt Månens faser av Maria Lönn.

LIVETS TRÄD – musik och rörelse som hjälper oss att vara, växa och återskapas

Välkommen att delta i Livets träd som betyder dans som meditation/dans som rit och bön. Med hjälp av musik övar dansformen upp vår förmåga till koncentration och att vara närvarande i nuet. Den är en väg till fördjupad tillit och en hjälp att finna våra sanna jag - så att vi kan växa, få mod att leva och återskapas.

Livets träd, som också har namnet Heliga danser, har uråldriga anor och bygger på den folkliga dansens enkla steg. Order helig knyter an till de ögonblick av total koncentration då tiden tycks stå still och då vi leds bortom den verklighet som vi kan se och ta på. Danserna sker i cirkel.

Heliga danser introducerades i Svenska kyrkan i början av 1990-talet av prästen och danspedagogen Maria Rönn. Danserna har fått sitt särmärke genom mötet med den kristna mystiken och har växt fram genom praktisk tillämpning i dansgrupper och utbildningar sedan dess.

Heliga danser är en del av den internationella cirkeldans-rörelsen som grundats av den tyske dansprofessorn Bernard Wosien och som i engelsktalande länder går under namnet "Sacred Dance".

"Det moderna livet spränger själens, andens och livets enhet. Genomsnittsmänniskan kan varken frigöra sig själsligt eller kroppsligt. De flesta märker det först när de försöker dansa. Med hjälp av musik erbjuder rörelsen ett steg in i stillheten, in i harmonin. Dansen blir en väg till självkännedom."
Professor Bernard Wosien

Livets träd

"Trädet, utsträckt som själva himlen, har växt upp till himlen från jorden. Det växer i evig tid och höjer sig upp mellan himmel och jord. Det är stödjepunkten för allting och platsen där alla kan finna vila och ro. Det är grunden till vår runda jord, kosmos' centrum. I det är alla olikheter i vår mänskliga natur formade till en helhet. Det hålls samman genom andens osynliga band så att det inte kan brytas loss från det gudomliga. Det vidrör himlens högsta höjder och gör jorden fast under dess fot, och griper tag i regionerna mellan dem med omätliga armar," säger Hippolytus, biskop i Rom på 300-talet och gör på detta sätt en analogi mellan Livets träd och Kristi kors.

GLÄDJE OCH SORG. Fyra helgkurser med riten i centrum.

Det är viktigt att vi förstår innebörden av frihet, makt och feminism, kaos och ordning, känsla, intuition och intellekt. Alla kulturer och civilisationer utvecklar det vi kallar riter/ritualer för att ge oss människor en tydlig känsla av tillhörande, bekräftelse och mening med livet. Vi har i mångt och mycket förlorat känslan för riten men ordet "rit" är fortfarande laddat för oss. Medvetet eller omedvetet längtar vi efter impulsen att nya riter skall förverkligas.

Riter uppstår ofta spontant och gärna i mötet med andra kulturer. De växer fram ur ett "måste" och kan inte tvingas fram. Däremot går att skapa förutsättningar för riter genom kunskap och övning i rituellt tänkande. Dans hör ofta ihop med riten och därför ingår cirkeldanser i de olika kurserna.
 
MÅNENS FASER. Saga, rit och reflexion

Kaos, kreativitet och nytt liv.

För oss här på jorden tycks månen vara den mest föränderliga av alla himlakroppar. I äldre tider fanns känslan att hoppet återvände med nymånen och att livet föddes på nytt när månen var full. Tidigt erkändes att det finns ett samband mellan månvarvet och kvinnans menstruationscykel. Ordet menstruation kommer från det latinska ordet "mensis" som betyder månad. I sin tur betecknar månad månens omloppstid runt jorden. För vetenskapen är det ett faktum att tidvattnet, ebb och flod, orsakas av månens dragningskraft. Det är inte heller omöjligt att denna i kombination med dagg, tidvatten och regn kan befrämja vegetationen och förorsaka ödesdigra översvämningar.

Även idag kan vi få en känsla av att sinnelaget förändras i takt med månens växande och avtagande. Men oavsett om det kan bevisas vetenskapligt eller inte så är månvarvet med dess olika faser en stark bild för liv, död och uppståndelse, som är den kristna påskens nav. Detta hoppets tema knyter i sin tur an till livets berg-och-dalbana med dess dagar av kris, kaos och mörker som efterföljs av förnyelse och kreativitet, växt och mognad. Intressant är också att tidpunkten för påskdagen, som varierar år från år, alltsedan 300-talet är förlagd till första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.
Riten bekräftar och i sagan finns livsmönster. Riter ger en känsla av tillhörande, bekräftelse och mening. Att följa månens faser är ett sätt att rituellt sätt förhålla sig till livets ljusa och mörka sidor. Sagan har många bottnar. De gamla sagorna som t ex Askungen kan påverka oss negativt eftersom de beskriver föråldrade könsroller. När vi nu i S:t Jacobs kyrka använder oss av ritens och sagans kraft finns den moderna människans längtan och tankevärld med. Män är vuxna och självständiga och kvinnor inte längre det andra könet.

"En natt, när frosten vände varje blad till silversvärd, kastade sig Sylva till marken i tårar. Silverbandet som hon knutit om sitt hår föll ned på marken framför henne. Hon hade aldrig sett det i månens sken. Det glittrade och lyste och liknade en krusig vattenyta. Sylva böjde sig fram för att röra vid det, och då föll hennes tårar på bandet som plötsligt började växa och förändras, och i förändringen fylldes luften av en kvinnas mjuka röst som sade:

Silverband, silverhår,
ta hand om Sylva
led min dotter hem
Och vid Sylvas fötter fanns en silverälv som glittrade och sken med vågrörelser i månskenet."
(Fri översättning ur sagan "Moon Ribbon" av Jane Yolen ur "Don`t bet on the Prince" av Jack Zipers)

HELIGA DANSER
Livets träd, Glädje och sorg samt Månens faser av Maria Lönn.

*****

MARIA VAR TIDIGT VIKTIG av Elisabeth Stengård

I snuttefiltsåldern började jag i Svenska kyrkans söndagsskoleklass. Redan då var jag på något märkligt sätt förvånad över att ingen talade om Maria. En enda gång per år kom hon till nåders, och det var när julkrubban skulle sättas fram. Vi småflickor tävlade om att vara den på gudstjänsten, som fick sätta ner Maria försiktigt i krubban. Att sätta ner åsnan eller en perifer herde var inte alls samma sak. Men sedan försvann hon spårlöst ner i lådan till nästa år. Mammor är väl viktigare än så? Och det var dessutom Jesu mamma.

Ingen talade om Bebådelsen (annat än möjligen i två hastiga ord bara så att vi skulle veta att ängeln hette Gabriel) med det enorma mod, som krävdes av denna helt unga oerfarna flicka att bejaka sitt stora uppdrag. Ingen talade om Visitatio, det vill säga Marias och Elisabets möte. Ett helt underbart utbyte av kvinnoerfarenhet och med Marias Magnificat, som sakta läst borde få alla att lyssna. Starkt och närmast revolutionärt. Inte finns ett spår där av den "mesiga" näpna Maria, som så många radikala människor retade sig på under 1960- och 70-talen. Inte minst kvinnor, som endast minns Marias svar "Se, jag är Herrens tjänarinna" i Bebådelsescenen. Skulle hon skura golv, kanske? Att det var den största tänkbara gammaltestamentliga ärotiteln att vara "Herrens tjänare", någonting som ärrade patriarker och profeter längtade efter, det tänkta man inte på eftersom ordets rent språkliga femininform blockerade.

Allt det där visste jag naturligtvis inte som barn, när jag saknade Maria. Det har kommit under årens lopp med bibelläsning och olika erfarenheter, som livet ger både trosmässigt och i vardagen. Inte minst svåra erfarenheter förde ofelbart tillbaka till Maria och till ett par ord i Johannesevangeliet, som är oerhörda: Men vid Jesu kors stod hans mor... Blickan kanske slinker förbi utan att riktigt stanna och ta till sig innehållet - vi vet ju historien. Förstår vi överhuvudtaget vad det innebär att se sin son svårt torterad, följa honom på vandringen och stå vid foten av hans kors tills han dör.

På ett mycket djupt plan har just detta gjort, att kvinnor i svår nöd världen över alltid har vänt sig till Maria för förbön - ofta i hemlighet. Hon är mycket närvarande i de evangeliska texterna, tvärtemot vad en del manliga teologer (långt ifrån alla - en del är mycket marianska) hävdar med hänvisning till alla omnämnda män. Men vilken annan kvinna nämns så ofta i olika sammanhang i hela Bibeln?

Gammaltestamenligt brukar de högst få en enda mycket kort historia, nytestamentligt buntas de ihop som "kvinnor" utom Maria Magdalena. Hon kommer naturligtvis långt efter Jesu moder, men hon finns också där på ett märkligt sätt, som det finns all anledning att ta på allvar. Och bland männen, de tolv apostlarna? Flera av dem är mycket diffusa efter kallelsen. Inte ens Petrus har väl så många historier, som rör enbart honom - utom att hans förnekande finns ordentligt beskrivet. En i sig omistlig historia om förlåtande kärlek. Nej, jag har inte glömt, att han försökte gå på vatten - men vid korsets fot var han inte. Paulus skrev ju senare sin egen historia långt borta från Golgatadramat.

Många inte minst kvinnliga konstnärer har under ett par decennier nu upptäckt just Marias mångskiktade bibliska närvaro så helt annorlunda än plastmadonnor och övriga bildklichéer. De har funnit tillbaka till hennes styrka och hennes smärta - naturligtvis även till den djupa glädje och stolthet som också finns där. Därför har det varit en genomgripande upplevelse för mig att under mina sju år som Svenska kyrkans konstkonsulent 1989 - 1996 få vara med om att alltfler församlingar ville ha en Mariabild till sin kyrka. I början frågade faktiskt några "Får man det?" med rädslan att framstå som alltför "papistiska" i ryggen.

Numera är det närmast en självklarhet, att det finns en Mariabild i kyrkan (och där så inte är fallet, borde det snarast ändras för den bibliska helhetens skull). Vi kan bara hoppas att ansvariga väljer att låta en stor konstnär göra en tolkning, som är stark i just deras kyrka och inte tar in en slentrianmässig dussinbild, antingen den är gjord i den västerländska eller ikontraditionen. När jag är ute och föreläser i församlingarna om detta, är just intresset för angelägna nytolkningar stort.

Att det finns starka nutida svenska tolkningar visade inte minst utställningen Marie aujourd´hui (Maria idag), som jag 1995 hade glädjen att göra i Paris och senare i Belgien tillsammans med Svenska institutet. Medverkande var fem betydande konstnärer: Lena Lervik, Sandra Ikse, Anna-Stina Åberg, Anita Grede och AnnaKarin Bylund. Deras Mariatolkningar i olika material förvånade och grep den övervägande katolska publiken. En dag visade jag runt en grupp katolska präster och nunnor och glömmer aldrig, när en nunna i 80-årsåldern tog mig åt sidan och med tindrande ögon sa: "Inte visste jag att ni var så fromma i Sverige. Jag som alltid har trott att ni var så helt igenom sekulariserade". Jag svarade inte utan log bara milt. Men kanske hade hon litet, litet rätt - i det fördolda.

Elisabeth Stengård, fil dr i konstvetenskap på avhandlingen "Såsom en människa - Kristustolkningar i svensk 1900-talskonst" 1986. Arbetar nu som konstkritiker och föreläsare. Har under decennier arbetat för "Marias återkomst" inom Svenska kyrkan.

MARTIN LUTHER KING-tema: Anna Karin Hammars tal och predikan på Martin Luther King-dagen 2004.

TAL av Anna Karin Hammar på Martin Luther Kings plats, Uppsala 2004-01-19:

Föreställ dig en buss av lite äldre modell där stolrad följer på stolrad. Bussbolaget har sedan många år bestämt att svarta personer ska sitta bak i bussen och fylla på bakifrån medan vita personer ska sitta fram i bussen och fylla på framifrån. De fyra första raderna med stolar ska vara reserverade för vita. Även om svarta är de enda som åker med bussen får de inte använda de fyra första raderna. Om bussen blir full och de vita och de svarta möts, så är det de svartas skyldighet att resa på sig och lämna plats åt de vita utan sittplats när busschauffören ber om det.

Alla ska betala sina bussbiljetter längst fram i bussen. De svarta ska sedan helst gå ut ur bussen igen och ta en bakre ingång för att komma åt sina platser. Ibland händer det att busschauffören kör sin väg innan de har hunnit att ta sina platser. Så var situationen i Montgomery den 1 december 1955. Så hade det varit under lång tid. Trots att det var den svarta befolkningen som till mer än 70% använde busslinjerna, var bussarna ett ställe där deras underordning under de vita i staden blev tydlig.

Denna dag var det en svart sömmerska, Rosa Parks, som inte flyttade på sig när hon trött efter en dags arbete i en stadens större butiker ombads av chauffören att ge plats åt nypåstigna vita. Tre andra av hennes svarta medpassagerare lämnade sina platser, men Rosa Parks satt kvar. När hon kom till målet för sin resa reste hon sig, gick av bussen och arresterades av stadens polis för brott mot segregationslagarna.

Denna dag blev en avgörande dag i Martin Luther Kings liv. Som baptistpastor i Montgomery i Alabama delade han de svarta medborgarnas kritik av segregationen och ojämlikheten mellan vita och svarta medborgare. Sömmerskan Rosa Parks kanaliserade en kraftfull våg av protest mot förtryck och ojämlikhet som ledde till en massiv bojkott fyra dagar senare av bussbolaget i Montgomery. Stadens svarta arbetare tog sig på alla upptänkliga sätt till sina arbeten, men bussarna använde de inte.

På kvällen efter den första bojkottdagen samlades tusentals av stadens svarta i baptistkyrkan där Martin Luther King predikade. Tillsammans tog de ett steg från passiv kritik till aktivt ickevåldsmotstånd. En rörelse började växa fram, medborgarrättsrörelsen, vars främsta företrädare kom att bli Martin Luther King.

Dess första seger kom elva månader senare då USA:s högsta domstol avgjorde att Alabamas busssegregation stred mot konstitutionen. I många städer kom Martin Luther King att leda ickevåldsmotståndet mot förtryckande lagar och strukturer. Han, som från början varit en ganska idealistisk person förändrades i takt med att han fick uppleva samhällets behandling i form av arresteringar, åtal och fängelsevistelser. Han såg hur svårt det var för dem som upprätthöll de förtryckande systemen att ändra sig. Han radikaliserades och blev allt frimodigare i sitt ickevåldsmotstånd.

När Martin Luther King mördades 1968 hade han både hunnit att arresteras och åtalas otaliga gånger, ibland med fängelse som följd, och dessutom att få Nobels fredspris!
Han hade hunnit visa på behovet av förändring i tre stora samhällskonflikter: rasförtrycket, fattigdomen och krigen.

Efter sig lämnade han viktiga budskap till alla som kämpar för sina rättigheter:
Ge inte upp!
Acceptera inte förtryck!
Förändra med kärlekens kraft, med ickevåldets kraft!

När vi i dag tillsammans med människor i över hundra länder firar Martin Luther Kings dag ska vi inte bara minnas den rörelse i USA vars ledare han blev. Ett sätt att respektera hans minne är att se efter var kampen för rättfärdighet, försoning och fred pågår i dag.
Låt mig nämna tre sådana internationella arenor:

1) I Palestina och Israel stöder många modiga följeslagare från Sverige det ickevåldsmotstånd som finns mot den israeliska ockupationen. Till ockupationsmakten lyder budskapet: förändra er! Häv ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem och Gaza. Till de förtryckta palestinierna ljuder samma budskap som från Martin Luther King: Ge inte upp! Acceptera inte förtryck! Förändra med kärlekens kraft, med ickevåldets kraft!
Liksom hos Martin Luther King är det den egna erfarenheten av att komma nära förtrycket som intensifierar engagemanget. Så är det också för en av våra stora svenska förespråkare för ickevåld, Margareta Ingelstam. Jag läser ur hennes julbrev från byn Sawahreh på Västbanken: "På mornarna när jag sätter mig med morronkaffet utanför köksdörren ser jag herdarna som vallar sina får i dalen och jag kan ana den frid på jorden som änglarna sjöng om. Men den verklighet jag mött under de här veckorna är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är stor skillnad att läsa rubriker i tidningarna om enskilda händelser och att bli vittne till en arrogans och förnedring som knappast går att beskriva. Det är fråga om ett förtryck som människorna här inte bara utsätts för en gång, utan dag för dag, månad efter månad, år efter år." Margareta berättar om hur palestiniernas mark konfiskeras, hur olivträd rycks upp med rötterna, hur de som försöker göra motstånd beskjuts. Det är ingen lätt kamp, men hoppet för Israel och Palestina är att ickevåldskampen intensifieras och att det väpnade motståndet upphör och förvandlas till ett ickevåldsmotstånd. Vi som härifrån vill stödja denna ickevåldskamp kan bojkotta israeliska produkter från bosättningarna på de ockuperade områdena.

2) I Mumbai i Indien samlas nu nära 100.000 representanter för olika rörelser och lokala organisationer som arbetar för att "En annan värld är möjlig". De samlas till World Social Forum, gräsrotsalternativet till World Economic Forum. (World Economic Forum i Davos samlar ett ledarskikt av ekonomiska och politiska aktörer medan World Social Forum samlar "alter-globaliseringsrörelsen" vars mötesplats till en början var Porto Alegre i Brasilien men som detta år har flyttat till Mumbai i Indien.) Kanske är detta uttrycket för den största internationella medborgarrättsrörelsen i vår tid. Försvaret för grundläggande mänskliga rättigheter kan inte stanna på den nationella nivån. Det behövs internationellt engagemang om vi ska kunna utrota hunger och fattigdom, handelshindren för de fattiga ländernas produkter, såväl som orsakerna till aidskatastrofen. Genom att stödja rättvis handel och rättvisemärkta och miljömärkta varor kan vi bidra här och nu till denna rörelse.

3) I USA har många kyrkoledare, inte minst de som verkar i Martin Luther Kings efterföljd, begärt att Årtiondet för att övervinna våldet år 2004 ska ha ett särskilt fokus på USA. I år är vi därför inbjudna att tillsammans med freds- och rättviserörelserna i USA arbeta för ett USA som respekterar folkrätten och arbetar för fred såväl inom landet som i USA:s förhållande till andra länder. Ickevåldets filsofi utmanar i dag ett helt säkerhetstänkande som hyser en övertro på de militära lösningarnas kompetensområde. "Gemensam säkerhet" och "gemensam sårbarhet" kan vara begrepp till stöd på den vägen till framtiden. I Sverige har vi en särskild anledning att följa den kommissions arbete mot massförstörelsevapen som Anna Lindh tog initiativ till och som nu Hans Blix, mottagare av årets Olof Palmepris, kommer att fullfölja.

Det finns en annan väg än den oreflekterade militära insatsens - nämligen den politiska vägen.

Till sist - hur fortsätter vi arvet från Martin Luther King i vår egen stad?

Här har vi anledning att minnas Fadime Sahindal, och den kamp för kvinnors rättigheter som hon stod för. Många är de som i Uppsala fortsätter den kampen. Andra för vidare Martin Luther Kings arv genom att arbeta mot segregation och för integration. Många unga ger modiga bidrag i arbetet mot mobbing och trakasserier i skolorna och kämpar för mer resurser till skolor och sjukvård. När vi bryr oss om diskriminering, om utbrändhet och stress - och tänker - att det borde kunna vara annorlunda - då knyter vi an till en rörelse och en tradition som värnar om människor och om vårt människovärde. Kanske är uppmaningen från Martin Luther King i dag att det är meningsfullt att bry sig, även om vi inte har lösningarna fixa och färdiga. När vi bildar grupper eller går in i föreningar och politiska partier, då tar vi ansvar för det gemensamma bästa.

På Martin Luther Kings dag påminner vi varandra:
Ge inte upp! Acceptera inte förtryck! Förändra med kärlekens kraft, med ickevåldets kraft!
 
PREDIKAN av Anna Karin Hammar

"Jag har upptäckt att det högsta goda är kärleken. Den är universums innersta princip. Den är livets stora förenande kraft. Gud är kärlek. Den som har kärlek, har funnit nyckeln till den sanna verklighetens innebörd."

Orden är Martin Luther Kings. En inte alldeles osäker gissning är att han inspirerats av bl.a. Bibeln. I 1 Johannesbrevet och dess fjärde kapitel står det t ex:. "Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek." (1 Joh, 4:7-8)
Martin Luther King gör inte texten sämre: "Gud är kärlek. Den som har kärlek, har funnit nyckeln till det sanna livets innebörd."

Några av oss som vuxit upp i religiös tradition har ibland ett eller flera problem med kärleken.

Jag tänkte använda denna stund till att titta på några av de problemen, då jag tror att Martin Luther King och den rörelse han symboliserade hade nycklarna till några av dessa svårigheter.

En av nycklarna är denna: Den som älskar älskar sitt eget liv.

Hela kampen för rättvisa och jämlikhet byggde på att det egna livet hade värde. Kärleken till det egna livet var den plattform som bar förtryckta och diskriminerade svarta medborgare i sydstaterna in i kamp för att vinna den respekt av andra som deras självrespekt krävde.
Var fanns källorna till denna självrespekt?
Född i en slavtradition var det inte självklart att hävda det egna livets rättigheter och värde.
Varifrån kom kraften, kärleken till det egna självet?

Rosa Parks blev den tändande gnistan då hon helt enkelt plötsligt var för trött för att ställa upp på den egna underordningen. Hon har själv beskrivit sin handling: "Jag vet faktiskt inte, varför jag inte ville flytta på mig. Det var inte planerat på något sätt. Jag var bara trött, när jag hade varit och handlat. Jag hade ont i fötterna också." Visserligen var hon organiserad i de svartas rörelse på orten, men hennes svar hänvisar inte till detta engagemang. Det som slår mig är hennes medvetenhet om sina kroppsliga behov. Hon är helt enkelt trött. T.o.m. fötterna gör ont. Och här någonstans - i mötet mellan de egna behoven och den förtryckande ordningen - tänds gnistan till en politisk rörelse av sällan skådat format. Respekten för de egna behoven startade en rörelse av frigörelse för sig själv och andra.

Detta är en lärdom om kärleken från Martin Luther King och den rörelse han symboliserar:
Kärleken till den andra har sin grund i en kärlek som bejakar också det egna människovärdet.

Med den bakgrund som en del av oss har i västerländska fromhetstraditioner låter detta märkligt. Många av oss har bett Fransiskus fredsbön: det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv och gjort vårt bästa för att begrava oss i arbete och engagemang av olika slag, så att vi har bortsett från de egna behoven. Så småningom kommer kanske utbrändhet, eller gå in i väggen, eller helt enkel att livet förlorar sin lyster. Det är som om Rosa Parks och Martin Luther King-rörelsen vänder på perspektiven. Tag dina egna behov på allvar, sök dina egna rättigheter, och respektera så också andras rättigheter. Kärleken till det egna självet och kärleken till den andra står inte varandra emot. De hör samman.'

Hemligheten är att det egna människovärdet liksom andras människovärde vilar i en kärlek som enligt King är "livets stora förenande kraft". I Kings symbolvärld är människan ett relaterande själv, inte ett ensamt jag. Det är i kärleken som kraften att värna både det egna livet och andras liv växer fram. Att upptäcka de egna behoven och deras gräns för utmattning, som Rosa Parks gjorde, och att manifestera kärlek, går hand i hand. Att värna de egna rättigheterna och att värna andras rättigheter, går hos King samman.
Den som bara bryr sig om andra riskerar utbrändhet.

Den som bara bryr sig om sig själv riskerar att få många ovänner, vare sig det är i Sverige eller i Irak. I många delar av världen uppfattas västvärlden som om vi enbart brydde oss om oss själva. Den USA-ledda dominansen uppfattas som arrogans. Bara om vi hittar balansen, det förenande bandet mellan respekten för våra egna behov och andras behov, kan vi bryta våldets spiral. Gud är kärlek. En källa att ösa ur i alla våra livsituationer och politiska situationer. Livets stora förenande kraft.

Anna Karin Hammar